Män i allmänhet är fan svin! Så fort ett förhållande tar slut så hejar killpolarna på nysingeln att sätta på nya brudar medan tjejens tjejpolare tröstar tjejen och varnar just för att rebounda. Usch! Fy fan! Ju äldre man blivit desto mer har man börjat se detta, män är helt enkelt inget att lita på. Man har fått ta mycket skit från er genom åren.

Jag kom att tänka på detta nu, mitt i natten när jag lagt mig för att sova. Theralen nästa! Blev för arg här.

Har unnat mig lite nya kläder och annat strunt. Jag har dock ingen ångest över det för jag fick en halvbra lön och har pengar kvar.

Vi flyttar ju nu i juni. Jag och min sambo har separerat så jag och Kid flyttar till en trea. Har därför även köpt möbler till Kids rum, en fåtölj, två stolar och ett bord samt en leksaksspis. Har köpt en kaffebryggare idag, det är viktigt! Letar på blocket efter en dammsugare, minst lika viktigt! Är ju helt möbellös så jag letar en del på blocket, mitt motto är hellre snyggt, billigt och begagnat än nytt fult och billigt. Däremot ska min kära bror skänka mig en massa saker och han har bra stil så det är en massa fint.

Håller alltså på att bunkra upp som bara den innan flytt. Ska bli så kul att flytta! :)

Ända sedan du blev min har jag aldrig kunnat släppa dig från mina tankar. Jag älskar dig så fruktansvärt! Jag har försökt att dränka mina känslor för dig många gånger men min kropp säger ifrån. Du är och kommer alltid vara den enda för mig. Hur mycket jag än försöker gå vidare. Jag har gett upp nu. Been there, done that. Jag vet att det inte går och jag vill inte. Vill inte. Vill aldrig förlora dig, det är du för värdefull för.

Jag vill bara att det ska bli bra, jag vill det så mycket att jag ber till Gud på kvällarna trots att jag inte tror på honom. Jag vill ha dig igen, vill vara din och bara din. Jag ska bli bättre, och jag ska lära mig, du blir bättre och du lär dig på egen hand. Förhoppningsvis så är det inte för sent sen, förhoppningsvis blir du min och jag din.

Jag älskar dig!

Jag har aldrig varit med om maken hur pilska män är! Eller så kanske jag bara slutat vara naiv. Idag har två personal på jobbet kommit fram och bokstavligt talat raggat, frågat om jag är singel och dylikt och en volleyboll-spelare som var på kärsön där vi var idag. Sen har jag ju mina två 'stammisar' som stup i kvarten kommer och pratar eller retas genom att skrämma mig. Och det värsta av allt är att vissa av dessa män är gifta eller har sambo och barn. Jag vill aldrig gifta mig! Aldrig. Det är då män börjar 'drömma' och senare skrider till verket. Jag suger dock åt mig uppmärksamheten, jag behöver den nu. Jag har alldeles för länge känt mig ej tillräcklig. Jag lever på uppmärksamhet för tillfället för mitt egna självförtroende är på botten.

Har i alla fall haft en fantastisk arbetsdag. Vi har varit på utflykt så jag har mestadels suttit och lapat sol. Är röd som en jäkla kräfta nu. Ungarna undrade varför jag sminkat mig så konstigt, förklarade att jag inte har lika fin brun hudfärg som dom.

Nu är jag på väg att hämta min älskade son på dagis sen ska vi nog hitta på något skoj ute i fina vädret.

Jag har aldrig varit med om maken hur pilska män är! Eller så kanske jag bara slutat vara naiv. Idag har två personal på jobbet kommit fram och bokstavligt talat raggat, frågat om jag är singel och dylikt och en volleyboll-spelare som var på kärsön där vi var idag. Sen har jag ju mina två 'stammisar' som stup i kvarten kommer och pratar eller retas genom att skrämma mig. Och det värsta av allt är att vissa av dessa män är gifta eller har sambo och barn. Jag vill aldrig gifta mig! Aldrig. Det är då män börjar 'drömma' och senare skrider till verket. Jag suger dock åt mig uppmärksamheten, jag behöver den nu. Jag har alldeles för länge känt mig ej tillräcklig. Jag lever på uppmärksamhet för tillfället för mitt egna självförtroende är på botten. Har i alla fall haft en fantastisk arbetsdag. Vi har varit på utflykt så jag har mestadels suttit och lapat sol. Är röd som en jäkla kräfta nu. Ungarna undrade varför jag sminkat mig så konstigt, förklarade att jag inte har lika fin brun hudfärg som dom. Nu är jag på väg att hämta min älskade son på dagis sen ska vi nog hitta på något skoj ute i fina vädret.

Ju längre tid jag är borta från dig desto lättare blir det. Och jag blir så förvirrad. Vill en sak ena dagen och en annan andra dagen. Ibland känns det hårt, väldigt hårt! Och ibland känns det okej, som att jag vill gå vidare.

Jag får sån väldans mycket uppmärksamhet nu också, inte för att skryta eller så, kollegor har börjat te sig underligt och jag har inte förstått varför tills min andra kvinnliga kollega uppmärksammade det idag. Men när man väl är ledig kryper dom fram. Och på jobbet! Oooh! Ena dagen känns det bra att känna sig eftertraktad och andra dagar vill jag bara spy på alla.

En sak är dock säker och det är att jag trivs där jag är nu, jag vill inte ha någon man just nu. Det kanske räcker?

Idag har jag bestämt mig för att bli nykterist, inte bara idag då utan alltid. Jag ska endast dricka lättöl eller folköl hade jag tänkt. Är så jäkla trött på att dricka och det senaste året har jag bara druckit för att man 'ska' göra det. Har bara mått dåligt när jag druckit och nu för tiden och varenda gång så har jag sån jäkla ångest när jag vaknar dagen efter. Det är helt enkelt inte värt det! Jag säger hejdå till alla fyllor nu! Jag kommer inte sakna er!

Jag är väldigt besviken på vissa människor i min närhet. När man står här på klippkanten så tycks de inte vilja hjälpa mig utan endast putta mig längre och längre mot kanten. Vissa av er har hjälpt mig på alla dess underliga sätt men jag vet att ni vill mig väl. Det som gör mest ont är att det är min allra närmsta släkt som visat vad dom går för. På ett eller annat sätt. Många av er stjälper mig.

Jag har bestämt att jag ska vara stark. Alla dom som vill mig illa ska jag ej lyssna på. Det enda jag har siktet inställt på just nu är en lägenhet för det är där som själva läkandet kan börja, när jag inte har någon som ständigt hackar på mig. Jag tar ingen mer skit nu! Jag reser mig upp, tvättar bort smutsen från mina sår och går vidare. Ni kan sparka mig hur mycket ni vill men jag vet att jag är större än så. En vis man sa en gång "Var större än dom!", denna man har sagt mycket smart som hjälpt mig. Tack till dig! Och tack min käraste vän för att du orkar lyssna på mig, för att du hjälper mig upp igen och för att du accepterar mig som jag är. Jag älskar er så mycket!

Och tack gode gud att jag har min lilla son! I hans ögon är jag fantastisk och det känns så underbart. Han får mig att le i de svartaste stunder. Jag kämpar för dig! Om det inte vore för dig hade jag varit borta för länge sen. Hans små pussar, hans kramar, hans skratt gör mig så lycklig. Det är du och jag nu och vi ska fixa det bästa livet för oss.

Tack till er som får mig att känna mig bra för en stund! Det betyder så mycket för mig.

Känns som att jag behöver trippa på tå inför alla just nu. Folk blir arga och upphetsade så fort jag öppnar munnen, för minsta lilla. Förstår inte, vad gör jag för fel hela tiden? Jag vet inte längre vad jag ska göra, jag gör verkligen allt för att underlätta för er. Allt för att passa in i hur ni tycker att jag ska vara, vad jag ska säga och inte säga men jag lyckas ändå inte. Vad är det för fel på mig? Och jag vet att det straffar mig, det faller tillbaka på mig i slutändan. Då är det jag som är 'jobbig' när jag i själva verket just ville göra motsatsen. Jag ville underlätta för dig, jag ville visa hänsyn mot dig.

Mitt självförtroende var inte på topp förut och jag trodde inte att det kunde bli sämre men jag känner dag för dag hur det sjunker, jag orkar inte mer. Jag orkar inte höra och känna allas förakt. Min egen pappa och mamma till och med.

Jag tar inte mer nu, bara snälla låt mig läka nu. Riv inte upp mina sår gång på gång. Jag förstår inte när ni ska förstå? Kan ni inte anstränga er lite snälla. Jag har faktiskt nyligen kommit ut från psyk.

"Du har inte haft det lätt!" säger folk till mig, jag nickar och håller med men i själva verket är jag förvirrad. Jag har inte haft det lätt. Va? Nej, jag har inte haft det lätt. Kanske inte. Men det låter så overkligt. Jag har hela tiden tänkt att det är alkoholen som gjort min barndom svår när det i själva verket är mina föräldrar som inte gjort min barndom till vad den är.

Det är deras fel att jag har de svårigheter jag har idag och det hatar jag dom för. Under de första åren var det mamma som drack alkohol. Jag sprang runt på gatan utanför krogen och försökte "överleva". Vi frågade om vi fick pengar till mat ibland, då fick vi en tjuga för att köpa bröd. Jag sålde teckningar, sjöng till mig pengar och snattade. Jag hade ingen mamma som ropade på mig när jag var ute på gården. Jag hade en mamma som vaktade ölen och lät ungarna göra vad som helst. Vi var ute hela dagarna, bildade små gäng som bråkade med andra gäng. Jag lärde mig allt genom min bror. Min mamma satt bara på krogen och drack. Hon fick nervsammanbrott stup i kvarten och jag minns hur jag hela tiden kände att det var mitt fel. Sedan dess har jag varit min mammas mamma.

När jag var 6 år så övervägde socialen att sätta mig på ett fosterhem men min pappa hade blivit nykter vid den tiden så han tog hand om mig. Med min pappa var (och ÄR) jag alltid tvungen att trippa på tårna för att inte göra arg. När han blev arg påminde han mig om hur värdelös jag var, han fick mig att känna mig så så så liten. Det är svårt att förklara men orden han använder, sättet han säger det på, allt är hjärtskärande. Han blev arg på mig för att jag inte städade mitt rum men gav mig aldrig chansen till att överaska honom. När man hela tiden får höra hur värdelös man är börjar man till slut bete sig så. Det spelar ändå ingen roll vad jag gör, jag kommer ändå få samma skit, höra samma ord. Jag försökte trots detta mellanåt göra honom till lags men fick aldrig ett "Duktigt Erika!" utan fick höra "Det var på tiden!". I början tror jag inte att jag riktigt förstod och blev därför inte ledsen men med tiden började jag utveckla panikångestattacker. Jag la mig alltid i sängen när han började gorma i fosterställning och höll för öronen. Det gör jag fortfarande, som ett litet barn. När jag blev tonåring började jag få utbrott när han började, det slutade med en del slag. Han har slagit mig som barn också men det har jag förträngt. Jag kunde få skit för att jag bläddrade i tidningen fel och helt bisarra saker. Det vanligaste var dock maten och städningen. Han gjorde gång på gång rätter jag sagt till honom att jag inte tycker om och blev arg på mig när jag sa sanningen, att jag inte kunde äta det. Många gånger så åt jag med kväljningar för att han inte skulle bli arg. Jag fick aldrig chansen till att städa mitt rum utan kom hem från skolan till ett städat rum och en arg pappa som hela tiden påminde mig om att jag var som mamma och att jag aldrig skulle klara mig i livet. 

Detta är bara en bråkdel av min barndom men det är nog detta som gjort mest skada. Jag tror inte på mig själv, jag tror inte att jag kommer klara mig i livet och försöker därför ibland inte för att jag blivit intalad att jag är sån. Många har uppmärksammat att jag alltid klankar ner på mig själv, hittar alltid fel hos mig själv. Jag känner mig tvungen att berätta för folk som inte känner mig att jag är hemsk i stunder. Att jag inte är en bra människa. Jag kom på i och med att jag skrev detta att det är min pappa som bringat fram mina panikångestattacker, det är helt sjukt! Egentligen så har jag haft såna attacker så länge jag kan minnas. När det blir för mycket i min hjärna, när jag känner att jag beter mig dåligt, så slår det slint. Jag blir helt stel i hela kroppen, varenda muskel i den spänns, jag börjar darra, kuvar ihop mig till fosterställning och håller för öronen. Jag vill bara bort bort bort. Inte höra hans skrik, glåporden som han kastar över mig. Så känner jag än idag trots att det inte är pappa som står där och skriker utan någon annan. Jag suger åt mig kritik riktat mot mig men vägrar se att det finns en fin person där inne.

Jag känner mig inte som en bra person. Jag tycker inte om mig själv. Jag är inte den jag vill vara. Jag är värdelös. Det är så jag känner. Och jag kan inte hjälpa det men ännu sämre känner jag mig när jag ser hur personer bara lämnar mig, dom orkar inte med mig, det är bara ett till tecken på hur jäkla värdelös person jag är. Och idag fick jag höra det "Inte konstigt att någon inte vill vara med dig!", från min pappas mun rakt in i mitt jävla huvud. Och så känner jag nu, jag känner mig inte värdig dig, inte konstigt att du lämnade mig. Idag la jag mig så där, i fosterställning och mindes allt, känslan kom tillbaka mer stark än innan och jag förstod att jag faktiskt tror honom. Det är skrämmande men sant!

Det jag inser nu är att dom inte förändrats, dom dricker inte mer men dom fortsätter att göra mig illa. Dom säger att dom älskar mig men lyckas så superbt få mig att känna mig oälskad, ej välkommen och... värdelös!

Söker bostäder för fullt, 4 dagar har jag sökt och jag är så himla ivrig. Vill ha svar nu, vill ha lägenhet NU! Några svar har jag fått, mestadels ointressanta dessvärre, antingen för stora lägenheter med för hög hyra eller endast rum. Ett svar har jag fått av en kille som ska flytta in med sin tjej, han har en tvåa. Problemet där är att det ligger långt ifrån dagis. Hade behövt åka buss med Kid på morgonen, men samtidigt så måste jag ändå åka buss för att komma ner till station där min buss går. Hmm... jag blir galen! Är så velig! Vet inte om jag ska köra på det eller om jag ska vänta så kanske jag hittar någon annan lite närmre. Det sista låter smartast, jag vet! Men jag vill flytta nu!

Funderade även på om jag skulle byta dagis till Kid så att man kan vara lite mer flexibel men jag frågade Grim vad han tyckte om det och han ville verkligen inte, vilket är förståeligt eftersom att han nyss bytt dagis och precis fått nya vänner på nya förskolan. Jag kan inte ta honom därifrån, det känns inte så snällt. Därför skulle det varit bra med en lägenhet lite närmre station i alla fall så jag hade kunnat köpa en sits bak till min cykel där Grim kan sitta så kan jag cykla med honom till dagis varje morgon. Det hade vart något! Vill nu ha svar av en tjej som har en lägenhet nära Grims dagis, endast en etta men jag nöjer mig med nästan vad som helst nu. Har faktiskt bott i en etta med barn OCH pojkvän så jag lär väl klara mig med en etta endast med barn. Helst av allt vill jag självklart ha en 3:a, en 2:a skulle varit bra också för då kan Grim få rummet och jag sova i vardagsrummet.

Nej, hur klarar folk sånt här? Det är en enda stor chansning, har jättesvårt för att bestämma mig om jag ska nöja mig med sämre eller om jag ska fokusera på att få det bra från första början. Hur skulle ni gjort? Vad är smartast?

Oron sprider sig över hela kroppen. Herr Ågren är här igen. Han har paralyserat min kropp. Fan. Jag är så rädd, så rädd för att förlora dig helt. Hjärtat bultar, pulsen höjs, varenda gång jag tänker tanken, magen svider till. Varför tänker jag tanken? Jag har varit så nära. Och jag är rädd att minsta lilla felsteg kan få dig att vända helt. Det svider till i magen... jag andas snabbt. Snabbt och koncist. Jag tvingas påminna mig själv om hur man andas, annars tappar jag det.

Jag vill bara bli bättre nu. Nu nu nu. Jag kan inte vänta. Jag vill göra alltid nu. Men jag tvingas vänta. Fantisera. Vänta. Vänta. Vänta. Jag orkar inte. Drömma. Drömma att denna mardrömen är slut och jag ligger där med dig, så som jag älskar göra. När vi ligger där så glömmer jag allting runt omkring mig, jag glömmer min ångest, jag glömmer att du ej längre är min. Det känns skönt för en stund.

Jag förstår inte. Förstår inte alls. Jag har aldrig varit sådan här. Jag har alltid gått vidare. Jag har gråtit i några dagar sen har jag gått vidare. Med alla andra förutom du. Inte konstigt att man tänker att det inte är rätt. Att vi visst ska vara ihop, att allt kan bli bra. Inte konstigt att jag aldrig släpper dig. Det går inte. Det är fullkomligt omöjligt. Jag vet att vi kan ha det bra, jag vet det. Jag vet vad som krävs av mig och vad som krävs av dig. Allt det jag velat ändra på finns där, det är jag som kvävt dig, ditt riktiga jag. Det är jag som tvingat dig bete dig kärlekslöst i stunder. Det är jag. Och jag vet exakt vad som krävs. Exakt. Men det är för sent nu och jag vet också att du gör rätt nu, att jag måste ta tag i mig själv, att jag måste bli självständig. Det är den hårda sanningen.

Jag önskar bara att du aldrig lämnar oss för gott. Det är min största rädsla.

Det känns så tomt. Jag kan inte hjälpa det. När Grim har somnat och jag ligger här själv i min säng så känner jag mig så ensam. Jag saknar din närhet, din röst, din lukt. Här bredvid mig. Det är där du ska vara. Här vid mig. Jag saknar dina kyssar, din kropp emot min, ditt bröst som min kudde, dina händer på min rygg. Jag saknar dig! Så ofantligt mycket. Jag känner mig inte hel utan dig och det är där problemet ligger. Jag måste lära mig leva utan dig, du har alltför länge varit min trygghet. Jag måste bli självständig nu! Jag ska. Men jag hoppas, hoppas innerligt att du är kvar när jag är klar. Jag hoppas. Men om du inte är det så är det okej, då var det inte meningen. Just nu ligger fokus på mig och Grim dock, du är skjuten åt sidan. Smärtsamt men det var tvunget. Jag ska bli frisk nu och jag ska klara mig på egen hand, vad som händer därnäst kan endast ödet veta. Men jag saknar dig, jag saknar dig innerligt. Bara din närvaro...

I torsdags gjorde min älskling slut med mig. Han orkade inte mer och jag förstår honom. Inte ens jag orkar med mig själv när jag är som värst. Jag sökte psykiatrisk hjälp på måndagen förra veckan, hade packat väskan och var beredd på att skriva in mig själv på en sluten avdelning. Hon, läkaren, jag pratade med tyckte inte att det var smart utan hon skrev ut nya lugnande till mig och sa åt mig att lägga av med sobril. Det slutade med värsta abstinensatacken vilket gjorde att jag inte ens kunde lämna Grim till dagis.

På torsdagen var det nog, jag hörde på hans röst att han ville lämna mig så i väntan på att han skulle komma hem tryckte jag i mig över 40 sobril. Det tog stopp hos mig, jag har små minnen av vad jag gjorde därefter. Vet att jag fick dricka medicinskt kol, att jag hotade min läkare och att jag höll på och veva runt. Jag somnade och när jag vaknade var han borta. Jag sprang ut och tittade om han var kvar, drog bort alla slangar och dylikt som satt i mig och bara sprang men han var inte kvar. Jag fick sedan åka med farbror blå till en sluten avdelning, där var jag kvar tills igår. Har nått mitt botten, helt klart och nu ska jag resa mig upp.

Jag bor för tillfället hos min far, letar lägenheter och ska fortsätta arbeta med mig själv. Det är dags nu! Nu jävlar ska jag bli frisk! Och jag vet nu att det finns hopp om framtiden, jag kan bli bättre, jag kan bli normalfungerande, det visste jag inte förut. 6 dagar på psyket ger mer än man tror. Jag har nu fått nya sömntabletter och lugnande och ska även byta anti-depressiva. Jag ska inte ta något beroendeframkallande mer, jag vägrar till och med insomningstabletter. Det är inte värt det oavsett hur lugnt och skönt det bli för stunden, sen när man väl måste sluta bli man helt galen. Jag var så galen i torsdags att jag inte ens minns vad jag gjorde. Vet inte om det beror på att jag tuppade av av alla sobrilen jag hade tagit eller om jag fick en stjärtspruta eller vad fan som hände. Det enda jag vet är att jag inte vet. Det är hemskt!

Jag älskar honom, så ofantligt mycket och ena delen av mig vill bara att han tar tillbaka mig men andra delen av mig vet att det inte är rätt. Oavsett vad som händer i framtiden så är det dags för mig nu att skaffa en egen lägenhet, bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla och arbeta på mig själv så att jag kan vara den människan jag gömt där långt inne. Hon jag vill vara.

Han kom förbi idag, vi pratade, det var skönt. Jag fick mer inblick i hur han tänker och det känns inte lika smärtsamt längre. Vi kysstes, det kändes konstigt bra. Men bara det känns bra så är det okej. Det var mysigt, jag älskar dina kyssar. Dom kändes äkta, rena, underbara. Det var skönt. Sluta aldrig kyssa mig.

Varför gjorde jag bort mig igen?! Varför?! Varför kan jag inte bara LYSSNA?!! Jag är så jävla helsikes förbannad på mig själv så det är inte sant!

Jag har redan förlorat dig en gång. Jag vet hur ont det gör. Och så är jag tvungen att förlora dig än en gång. Jag känner ångesten ända ner i fingerspetsarna. Mitt hjärta har gått itu. Och jag har endast mig själv att skylla.
Om jag tre dagar tidigare hade tagit tag i detta hade du funnits vid min sida idag men jag var för feg. Fan fan fan! Det kommer förfölja mig livet ut.

Du är den vackraste människa jag träffat. Du är min drömprins! Mina drömmars man och jag kommer aldrig kunna träffa någon som dig igen. Jag vill inte ha någon annan.

Jag önskar bara att du vänder om. Tar mig i handen och följer min resa ut ur det mörka hålet. Jag önskar att detta aldrig har hänt. Varje natt drömmer jag att jag vaknar ur denna mardröm, bredvid dig. Om det bara vore så väl. Då hade jag kysst dina fina läppar och aldrig släppt dig. Jag hade ställt allt tillrätta. Men nu är det för sent. Du har redan raderat mig ur ditt liv. Suddat bort mig ur ditt hjärta.

Om jag bara skulle få den där chansen jag inte är värd hade jag aldrig släppt taget. Jag hade aldrig utnyttjat den chansen. Jag är på väg. Första steget är taget och jag är på väg. Men det är för sent säger du och det värsta är att jag förstår dig. Jag förstår att du är arg och jag delar den ilskan. Jag är så jävla förbannad på mig själv!!!

Jag vill bara vakna upp där bredvid dig, kyssa dig och borra ner mig i ditt bröst. Känna din doft. Känna din hud emot min. Titta in i dina vackra ögon. Gett dig ett leende.

Tyvärr fungerar jag så att jag är efterklok. Jag hatar mig själv på grund av det. Hela mitt liv har varit sådant. Jag har bara aldrig förlorat något så värdefullt som dig. Jag förlorar greppet om mig själv, mina känslor och tror att jag med all rätt kan göra det på grund av det jag varit med om.

Efter incidenten i somras har jag klankat ner på mig själv. Har känt mig noll värd. Det förstörde så jävla mycket hos mig. Innan hade jag lite grepp om mig själv men en del av mig dog inombords. Jag har inte känt mig värd dig, har inte känt mig värd Grim, mitt liv eller mitt jobb. Jag har känt mig värdelös.

Och vad känner jag nu? Du har lämnat mig. Jag är ensam. Allt gick så fel. Jag är så arg för att just detta skulle hända mig, så att jag tappade greppet om mig själv.

Jag vill ha dig vid min sida. Idag hade det lönat sig, idag hade jag behandlat dig som du förtjänar att bli behandlad. Idag är för sent.

Och ångesten över detta håller på att ta död på mig! Tre dagar tidigare och du hade älskat mig idag! Tre dagar!!! Jag önskar bara att du kunde förlåta mig, älska mig. Fan! Jag älskar dig så som jag aldrig älskat någon! Och efter allt detta önskar jag att jag aldrig träffat dig så jag hade sluppit att känna denna smärta. Jag kan inte komma över dig, ingen tror mig men jag vet. Jag kommer ångra detta vid min dödsbädd för du är mina drömmars prins och jag kommer aldrig hitta någon så extraordinär som dig. Aldrig.

Lämna mig ej.